.

Igår och idag har det diskuterats lite kring två inlägg på internet. Det ena är Simons inlägg om hans tankar och funderingar kring någon slags sydsvenskan-hype och Lars Darebergs svarsinlägg. Jag tänkte inte ge mig in i diskussionen, eftersom jag är lite konflikträdd på internet med anonymiteten som den ger. Men mina tankar går så här:

Jag förstår Simons tankar och funderingar på varför just Sydsvenskan är en förebild i bildjournalistiska sammanhang. Det är intressant. Varför ses den som en förebild? Och hur många läser egentligen Sydsvenskan av alla de som ser den som en förebild.

Jag har inte läst tidningen Sydsvenskan allt för många gånger, och när jag gör det så är det för att kolla in något speciellt som jag hört ska vara bra. Jag läser Darebergs blogg nästan varje dag. Han skriver och tipsar om intressanta saker, och han verkar chefa över tidningens bildavdelning på ett bra sätt och peppa sina medarbetare. Just denna syn som jag har av Sydsvenskan har jag fått av att läsa just Darebergs blogg, eller genom att jag hört folk prata om hans blogg eller själva tidningen. Det är ju faktiskt så, tror jag, att Lars Dareberg är ett väldigt bra ansikte utåt för tidningen, och genom att många läser hans blogg så ser de Sydsvenskan utifrån hans bloggperspektiv. Det är självklart, tror jag, att Sydsvenskan har sidor som är ointressanta och tråkiga, men det är ju inte dessa man får se genom Lars D:s blogg. Vad skulle vara meningen med det liksom?

Klart som korvspad att Lars visar det han tycker är bra och det han är stolt över. Genom dessa inlägg och bilder som han publicerar i sin blogg så får man en viss bild av hur tidningen är.

Jag menar att det finns tidningar som säkert är lika bra, men där man inte får samma insyn, eftersom de inte bloggar lika flitigt, eller inte alls. Om DN eller någon annan tidning skulle ha en bildchef som bloggade om sitt jobb och hur de jobbar med samma engagemang som Dareberg så skulle nog den tidningen ses på ungefär samma sätt, tror jag.

Jag tror att det är lite så, att det man ser ofta, hör eller läser om, till slut blir ett mått på hur man själv vill ha det, eller hur det ska vara. Men det kan ju vara bra. Att man själv blir peppad på att försöka göra bra grejer om man har sydsvenskan som måttstock? Tidningen har kanske lyft standarden på bildjournalistiken i Sverige genom att så många t ex läser Darebergs blogg och vill göra på ungefär samma sätt, vad vet jag?

Så, det är mina tankar och funderingar, absolut inga sanningar.

Nu lämnar jag det. I förrgår träffade jag Petter Wallin, som ska ner till Thailand och boxas lite i VM i thaiboxning. Det gick i tidningen idag, men jag har ingen PDF på det. Lägger väl upp det senare men bjuder på en bild så länge.